Att få bestämma själv

I helgen röstade Irland igenom en liberalare abortlagstiftning så att kvinnor själva ska få bestämma över sin kropp. Fortfarande finns det förkrossande många länder som inte tillåter kvinnor att bestämma när de ska föda barn eller hur många barn de ska föda.
Vi välkomnar Irland in i 2000-talet.

I Sverige år 2018, ett av världens mest moderna och jämställda länder är det fortfarande alldeles för vanligt med förlossningsskador. Kvinnor går sönder på förlossningsavdelningen och åker hem med ett nyfött barn och trasigt underliv. Kunskapen om detta har funnits länge, det görs för lite.
Kvinnor pratar inte om det, åker hem och lider.

Flickor och unga kvinnor drabbas av sin egen mens då det inte finns bra och billiga mensskydd som i sin tur gör att de inte kan gå i skolan. Flickor skuldbeläggs och anses orena. På många håll i världen finns inte toaletter på skolor, flickor har inte ens någonstans att byta mensskydd även om de hade med sig.

I Saudiarabien får kvinnor förhoppningsvis snart lära sig att köra bil så att de kan ta sig till jobbet utan att det kostar dem en förmögenhet att hyra chaufför.
Redan förra året aviserade Saudiarabien att de som sista land i världen skulle upphäva körförbudet och att kvinnor äntligen ska få köra bil från och med juni 2018.
Vi ser fram emot att kvinnor själva ska få bestämma om de vill köra bil.

Listan över orättvisor som drabbar flickor och kvinnor över hela världen kan göras hur lång som helst.

Att kvinnor inte tas på allvar är ett stort problem.
Att kvinnor behandlas som mindre vetande är ett dilemma och drabbar kvinnor både i fattiga och rika länder.

Att få ta kommandot över sin utbildning, att slippa giftas bort i tidig ålder, att få leva ett självständigt liv är en förutsättning för att hela världen ska blomstra och må bra.
Så länge kvinnor inte får det kommer vi inte att ha en harmonisk värld. Så enkelt som det är att förstå, så svårt är det att få hela världen i gungning för att vi ska nå det.

Men vi måste.
S

Studiebesök av vetgiriga polisaspiranter

Under några veckor i maj har vi haft besök av polisaspiranter som just nu läser 7,5 högskolepoäng om våld i nära relationer. I kursen ingår även att kontakta en organisation som arbetar med våldsutsatta kvinnor. Och vi är glada över att de hör av sig till oss. Inom kvinnojoursrörelsen är vi experter på mäns våld mot kvinnor.

När polisaspiranterna berättar att de får läsa om normaliseringsprocessen och om olika typer av
misshandel såsom psykiskt, fysiskt, materiellt, ekonomiskt, sexuellt och latent då tycker vi att det är bra. Att utvecklingen är på väg åt rätt håll, att vi tar några steg framåt.

De är vetgiriga och ställer många frågor.

Vi pratar om ordens betydelse, om att när de åker ut på ett "lägenhetsbråk" så är det kanske inte primärt ett bråk mellan två personer, där de ska medla. Utan snarare misshandel och kanske till och med mordförsök.

Ord har betydelse, ord kan förminska likväl som förstärka. Vi tycker att man ska kalla en spade för en spade.

Vi pratar om att de ska hålla utkik efter barnskor och barnvagnar när de ringer på. Att det kan finnas ett skräckslaget barn under sängen eller i en garderob. Att de inte ska skriva i polisrapporten att de låg ett par skor i storlek 27 i hallen. Utan att de aktivt ska gå in och se om barnet är där, prata med barnet.

Vi säger att de enligt lag kan omhänderta mannen om han är aggressiv och utgör en fara för kvinnan. Vi tycker att de ska omhänderta förövaren. Att de ska lita på sin känsla. Då hinner kvinnan packa ner kläder, pass, legitimation, eventuella mediciner och annat nödvändigt innan hon lämnar hemmet.

Vi berättar för dem om hur vi arbetar på kvinnojouren och vad de kan säga till kvinnan om hon inte i stunden vågar lämna förövaren. Att hon kan höra av sig till oss, att vi kan hjälpa henne. Att hon kan vara anonym om hon vill.

Polisaspiranterna säger att de har fått lite kött på de teoretiska benen.

Tillsammans arbetar vi med att hjälpa våldsutsatta kvinnor och barn till ett liv fritt från våld.
S