tisdag 28 november 2017

Att synliggöra motstånd - RBP

Att lyssna utan förbehåll, utan att döma, att stötta och stärka våldsutsatta kvinnor är ett av de viktigaste göromålen vi har inom kvinnojouren.  En metod RBP, Response-Based-Practice, är en metod som även lyfter språkets betydelse.
RBP är en kanadensisk modell som bland annat arbetats fram av forskaren Allan Wade och jag hade den utsökta förmånen att få lyssna på honom igår när han berättade om sitt arbete med våldsutsatta kvinnor.
RBP går ut på att bemöta kvinnor respektfullt och att benämna våld för vad det faktiskt är, att rikta ljuset mot förövaren och att visa på vilket sätt kvinnor gör motstånd. Kvinnor gör nämligen motstånd på många olika sätt.

Centrala grundstenar i RBP är att man breddar synen på motstånd, det handlar inte bara om rent fysiskt motstånd, utan även om strategier som tankar, känslor, strategier om att återupprätta känslan av mänsklig värdighet som förövaren med sitt våld syftat till att kränka.

Inom RBP pratar man klarspråk, en misshandel kallas för en misshandel, ett slag är ett slag, det är varken ett ”lägenhetsbråk” eller en ”familjekonflikt/tragedi.”  Man pratar om att den våldsutsatta kvinnan svarar på våldet, det vill säga gör motstånd mot våldet snarare än att tala om reaktioner på eller effekter av våldet.

RBP synliggör också hur sociala responser påverkar vem som ses som ansvarig för våldet och att det självklart påverkar hur snabbt den våldsutsatta kvinnan återhämtar sig.

Inom psykiatrin och psykologin pratar vi om kvinnors reaktioner på våldet, effekterna av våldet istället för att prata om att kvinnor faktiskt gör motstånd mot våldet, att de svarar på våldet och inte alls är passiva.

Där tänker jag att vi har en resa att göra. För hur ser generellt synen på våldsutsatta kvinnor ut i samhället?
Hur ofta ställs frågan varför lämnar hon honom bara inte? Eller föreställningen om att hon förmodligen dras till våldsutövande män? Eller att hon har en speciell personlighet som gör att män utövar våld på just henne.

Kalla misshandel för misshandel och rikta strålkastarna mot våldsutövaren. Det gör vi inom kvinnojoursrörelsen och det vill vi att alla ska göra.


 
Allan Wade berättar om sitt arbete med
RBP, Response-Based-Practice

fredag 24 november 2017

Mödomshinnemyten och oskuldskontrollanterna



I onsdags anordnade Nätverket mot hedersrelaterat våld en konferens i Sveriges Riksdag. Frågan som ställdes var vilka möjligheter och ansvar har våra religiösa samfund för att förebygga diskriminering i hederns namn. Hur ska man få religiösa ledare att istället för att sanktionera förbud mot sex före äktenskap överlåta den frågan till ungdomar själva, det vill säga att både pojkar och flickor har rätten till sin egen kropp och till att själv bestämma om när och med vem man vill ha sex?

Väldigt många odlar myten om mödomshinnan och vill inte acceptera att det enbart är ett slemhinneveck. Det är ett sätt att kontrollera flickor och unga kvinnors sexualitet. En konsekvens av detta synsätt är bland annat att unga kvinnor ber läkare att sy ihop dem innan de ska gifta sig för att det inte ska märkas att de har haft sex.

Inbjudna som talare till konferensen var två starka och modiga kvinnor.

Seyran Ates, försvarsadvokat, människorättsaktivist, författare och imam, uppvuxen i Tyskland och grundare av den första liberala moskén i Berlin.
Seyran Ates jobbar som advokat och hjälper kvinnor som är utsatta för våld i hederns namn. Hon är också författare till boken Islam needs a sexual revolution.

Seyran Ates berättar att hennes moské med jämna mellanrum blir anklagad för att vara perverterad enbart för att moskén tillåter män och kvinnor, med eller utan slöja, sunni som shia, hetero som homosexuell att be tillsammans. Allting kopplas till sexualitet och att man inte skulle kunna be i lugn och ro när könen blandas för att tankar skulle då bli orena.
Seyran menar att det är fullständigt absurt att enbart se till människor som sitt kön.
Hon berättar vidare att unga muslimska flickor i Tyskland gör abort för att de måste vara oskulder när de gifter sig. De gör abort av rädsla för sin familj och inte för att de vill göra abort. Det påverkar dem psykiskt och en del får psykiska men och sjukdomar senare i livet.
Hon berättar också att unga gifter sig för att få ha sex och inte för att de vill bilda familj.
Unga kvinnor får inte bestämma över sina kroppar, får inte göra sina egna livsval utan tvingas av familjen att vara oskuld tills hon ska gifta sig och sen bestämmer familjen vem hon ska gifta sig.
Detta vill Seyran Ates förändra och utmanar traditioner genom att hävda att mänskliga rättigheter ska komma före kulturellt och religiöst baserade urgamla kollektiva normer.

Broula Barnohro Oussi är doktor i italiensk litteraturvetenskap och kvinnorättsaktivist. Hon är också aktiv i sin syrisk-ortodoxa kyrka i Södertälje och  har varit projektledare för kyrkans jämställdhetsprojekt i Sverige. Hon är lärare,tvåbarnsmamma och verksam inom kristna grupper som Sankt Ignatios Akademi.
Broula Barnohro Oussi skräder inte orden och är rakt på sak.
"Att vara oskuld innan äktenskap ska gälla för både män och kvinnor men i praktiken gäller det bara för kvinnor. Hur kan det vara så? Ja, det syns inte på männen." Det finns enligt henne en ohelig allians mellan religion och hederskultur. Hon berättar att redan när kvinnor blir gravida önskar man dem att de ska få en son, hon berättar att man gör skillnad på pojkar och flickor redan när de döps i kyrkan. Till pojkars fördel . Hon berättar att man ser på kvinnan som oren när hon har mens och förorenar. Därför kan hon inte få tillträde till vissa delar av det kyrkliga rummet. Hon kämpar emot dessa fördomar och hon är fast besluten att göra skillnad, att åstadkomma en förändring.

Båda dessa kvinnor inger hopp, båda sätter mänskliga rättigheter före sina religioner. De tror att det går att förändra patriarkala normer. Kvinnor som dessa behövs, som är modiga och står längst fram vid rodret och utmanar.
Våra politiker i Sverige måste gå från ord till handling och markera hårdare genom skärpt lagstiftning och information till föräldrar och släktingar som tvingar sina barn att underkasta sig regler i hederns namn.
Ytterst måste vi alla som sätter mänskliga rättigheter före religion markera mot patriarkala traditioner i religionens och hederns namn.