2017 snart över och 2018 på väg in

Vi på Kvinnojouren Huddinge blickar tillbaka över året som har gått och reflekterar.

Det minst dåliga var utan tvekan #Metoo-rörelsen. Missförstå oss rätt. Det är bra att det kommer fram till ytan men undermåligt att det ska vara så år 2017. Förhoppningsvis förstår nu många fler vad som för de flesta kvinnor är vardag, det vill säga sexuella anspelningar, trakasserier, ovälkomna beröringar, ryktesspridningar. Förhoppningsvis leder detta till att vi slutar ifrågasätta kvinnor, att kvinnor vågar ta plats, vågar säga ifrån. Att chefer tar sitt ansvar. Att männen tar ansvar för mäns beteende. Att det inte ska reduceras till en kvinnofråga. 

En av de absolut sämsta händelserna var den grova gruppvåldtäkt som en kvinna utsattes för i Fittja och de fem männen som stod åtalade frikändes på grund av undermåligt polisarbete.

Dessemellan ser vi ett påbörjat arbete mot att våldsporr ska vara tillgängligt för barn och att barn i skolan inte ska kunna titta på porr.
Fler och fler får förståelse för hur hederskulturen begränsar kvinnor och barn och försöker göra en skillnad.
Gott så, vi fortsätter kampen och ger aldrig upp.

Om vi ska blicka mot 2018 och önska något så önskar vi på Kvinnojouren Huddinge följande:

Att kvinnor blir tagna på allvar.

Att barn blir tagna på allvar.

Att kvinnor och barn en gång för alla får samma status i samhället som män, på riktigt.

Att samtliga som arbetar inom sjukvården, rättsväsendet, polisen, skolan, socialtjänsten i sin grundutbildning får lära sig om våld i nära relationer.
Att våld inte enbart är en överfallsvåldtäkt eller ett slag i ansiktet. Att våld kan vara alltifrån att spela bort familjens pengar, ta ifrån kvinnan nycklar till hemmet och låsa in henne så att hon inte kan gå ut, bränna upp hennes kläder, våldta henne och hota med att döda hennes barn om hon inte lyder.
Att ta ifrån henne hennes värdighet genom att dagligen utsätta henne för förminskande ord som din tjocka slyna, din värdelösa hora, din fula slampa. Ingen vill ha dig, du duger bara till att spotta på. Ord som inte syns på kroppen men som finns där som de osynliga ärr de är.

Vi önskar också att vi slutar prata om dödligt våld som familjetragedier och börjar kalla det för vad det är, mord.

Att vi slutar prata om våldsporr som ett oskyldigt nöje och börjar kalla det för vad det är, nämligen förnedringssex och kvinnohat.

Att vi slutar blanda in mäns och familjers heder i kvinnors rätt till sin egen sexualitet, det är inget hedervärt i att kontrollera unga kvinnors oskuld och sexualitet.

Att vi hjälper kvinnor och barn som har hamnat i prostitution till ett anständigt liv och straffar dem som köper deras kroppar. 

Vi önskar alla kämpande fantastiska kvinnor ett bättre 2018. Vi önskar alla barn ett bättre 2018.

Vi önskar alla volontärer ett bättre 2018. 

Vi önskar oss ett samhälle som inte bygger sina grundvalar på rå styrka och förakt för svaghet. Ett samhälle där den starkes rätt går före andras. 

Utan vi önskar ett samhälle som bygger på respekt, kärlek och förståelse för varandra. Där alla vinner. 

Ett jämställt samhälle fritt från våld.

Det önskar vi oss för 2018.
S

Att synliggöra motstånd - RBP

Att lyssna utan förbehåll, utan att döma, att stötta och stärka våldsutsatta kvinnor är ett av de viktigaste göromålen vi har inom kvinnojouren.  En metod RBP, Response-Based-Practice, är en metod som även lyfter språkets betydelse.

RBP är en kanadensisk modell som bland annat arbetats fram av forskaren Allan Wade och jag hade den utsökta förmånen att få lyssna på honom igår när han berättade om sitt arbete med våldsutsatta kvinnor.

RBP går ut på att bemöta kvinnor respektfullt och att benämna våld för vad det faktiskt är, att rikta ljuset mot förövaren och att visa på vilket sätt kvinnor gör motstånd. Kvinnor gör nämligen motstånd på många olika sätt.

Centrala grundstenar i RBP är att man breddar synen på motstånd, det handlar inte bara om rent fysiskt motstånd, utan även om strategier som tankar, känslor, strategier om att återupprätta känslan av mänsklig värdighet som förövaren med sitt våld syftat till att kränka.

Inom RBP pratar man klarspråk, en misshandel kallas för en misshandel, ett slag är ett slag, det är varken ett ”lägenhetsbråk” eller en ”familjekonflikt/tragedi.”  Man pratar om att den våldsutsatta kvinnan svarar på våldet, det vill säga gör motstånd mot våldet snarare än att tala om reaktioner på eller effekter av våldet.

RBP synliggör också hur sociala responser påverkar vem som ses som ansvarig för våldet och att det självklart påverkar hur snabbt den våldsutsatta kvinnan återhämtar sig.

Inom psykiatrin och psykologin pratar vi om kvinnors reaktioner på våldet, effekterna av våldet istället för att prata om att kvinnor faktiskt gör motstånd mot våldet, att de svarar på våldet och inte alls är passiva.

Där tänker jag att vi har en resa att göra. För hur ser generellt synen på våldsutsatta kvinnor ut i samhället?

Hur ofta ställs frågan varför lämnar hon honom bara inte? Eller föreställningen om att hon förmodligen dras till våldsutövande män? Eller att hon har en speciell personlighet som gör att män utövar våld på just henne.

Kalla misshandel för misshandel och rikta strålkastarna mot våldsutövaren. Det gör vi inom kvinnojoursrörelsen och det vill vi att alla ska göra.

 

Allan Wade berättar om sitt arbete med
RBP, Response-Based-Practice

Mödomshinnemyten och oskuldskontrollanterna

I onsdags anordnade Nätverket mot hedersrelaterat våld en konferens i Sveriges Riksdag. Frågan som ställdes var vilka möjligheter och ansvar har våra religiösa samfund för att förebygga diskriminering i hederns namn. Hur ska man få religiösa ledare att istället för att sanktionera förbud mot sex före äktenskap överlåta den frågan till ungdomar själva, det vill säga att både pojkar och flickor har rätten till sin egen kropp och till att själv bestämma om när och med vem man vill ha sex?

Väldigt många odlar myten om mödomshinnan och vill inte acceptera att det enbart är ett slemhinneveck. Det är ett sätt att kontrollera flickor och unga kvinnors sexualitet. En konsekvens av detta synsätt är bland annat att unga kvinnor ber läkare att sy ihop dem innan de ska gifta sig för att det inte ska märkas att de har haft sex.

Inbjudna som talare till konferensen var två starka och modiga kvinnor.

Seyran Ates, försvarsadvokat, människorättsaktivist, författare och imam, uppvuxen i Tyskland och grundare av den första liberala moskén i Berlin.
Seyran Ates jobbar som advokat och hjälper kvinnor som är utsatta för våld i hederns namn. Hon är också författare till boken Islam needs a sexual revolution.

Seyran Ates berättar att hennes moské med jämna mellanrum blir anklagad för att vara perverterad enbart för att moskén tillåter män och kvinnor, med eller utan slöja, sunni som shia, hetero som homosexuell att be tillsammans. Allting kopplas till sexualitet och att man inte skulle kunna be i lugn och ro när könen blandas för att tankar skulle då bli orena.
Seyran menar att det är fullständigt absurt att enbart se till människor som sitt kön.
Hon berättar vidare att unga muslimska flickor i Tyskland gör abort för att de måste vara oskulder när de gifter sig. De gör abort av rädsla för sin familj och inte för att de vill göra abort. Det påverkar dem psykiskt och en del får psykiska men och sjukdomar senare i livet.
Hon berättar också att unga gifter sig för att få ha sex och inte för att de vill bilda familj.
Unga kvinnor får inte bestämma över sina kroppar, får inte göra sina egna livsval utan tvingas av familjen att vara oskuld tills hon ska gifta sig och sen bestämmer familjen vem hon ska gifta sig.
Detta vill Seyran Ates förändra och utmanar traditioner genom att hävda att mänskliga rättigheter ska komma före kulturellt och religiöst baserade urgamla kollektiva normer.

Broula Barnohro Oussi är doktor i italiensk litteraturvetenskap och kvinnorättsaktivist. Hon är också aktiv i sin syrisk-ortodoxa kyrka i Södertälje och  har varit projektledare för kyrkans jämställdhetsprojekt i Sverige. Hon är lärare,tvåbarnsmamma och verksam inom kristna grupper som Sankt Ignatios Akademi.
Broula Barnohro Oussi skräder inte orden och är rakt på sak.
"Att vara oskuld innan äktenskap ska gälla för både män och kvinnor men i praktiken gäller det bara för kvinnor. Hur kan det vara så? Ja, det syns inte på männen." Det finns enligt henne en ohelig allians mellan religion och hederskultur. Hon berättar att redan när kvinnor blir gravida önskar man dem att de ska få en son, hon berättar att man gör skillnad på pojkar och flickor redan när de döps i kyrkan. Till pojkars fördel . Hon berättar att man ser på kvinnan som oren när hon har mens och förorenar. Därför kan hon inte få tillträde till vissa delar av det kyrkliga rummet. Hon kämpar emot dessa fördomar och hon är fast besluten att göra skillnad, att åstadkomma en förändring.

Båda dessa kvinnor inger hopp, båda sätter mänskliga rättigheter före sina religioner. De tror att det går att förändra patriarkala normer. Kvinnor som dessa behövs, som är modiga och står längst fram vid rodret och utmanar.
Våra politiker i Sverige måste gå från ord till handling och markera hårdare genom skärpt lagstiftning och information till föräldrar och släktingar som tvingar sina barn att underkasta sig regler i hederns namn.
Ytterst måste vi alla som sätter mänskliga rättigheter före religion markera mot patriarkala traditioner i religionens och hederns namn.

Kvinnor tiger icke längre i församlingen

Kvinnor har slutat att tiga i församlingen. Kvinnor har börjat berätta. Kvinnor har börjat ta sig själva på allvar. 

Sakteliga börjar fler och fler att sluta relativisera, sluta att tänka det var nog inget, sluta att bry sig om den inkräktande mannens känslor. 

Sakteliga slutar fler och fler kvinnor att tänka: nej omgivningen kommer att tycka att jag överdriver, att jag är en hysterika. De börjar istället att gå på sin egen magkänsla, låter sin egen integritet bestämma gränsen. 

Det är bra. Det är formidabelt och absolut nödvändigt. För kommande generationers skull. För våra döttrar och söners skull måste vi sätta ner foten igen och igen och igen. 

Det finns människor som inte vill ta berättelserna om sexuella trakasserier på allvar för att de själva inte har blivit utsatta, inte kan relatera, inte vill förstå utan vill prata om annat. I försåtlig ton ska kvinnor misstänkliggöras, omyndigförklaras och deras upplevelser förminskas. 

I och med hashtag #Metoo är det svårt att förbise alla miljoner vittnesmål. 

Malin Ullgren skriver en läsvärd artikel i DN om hur vi kvinnor socialiseras in i att allt förutom våldtäkt är acceptabelt, alla övriga sexuella ofredanden är bara små sidoberättelser i våra liv.  

#Metoo visar hur alla dessa sidoberättelser tillsammans berättar en tragedi. En uråldrig tragedi. 

Kvinnor kliver fram och berättar om sexuella trakasserier på arbetsplatser, mediebranschen, restaurangbranschen, inom sjukvården.

Vågen kan inte stoppas. Det är nog nu. 

Nej. Vi tiger inte längre. 

Vet du din plats?

Läser roat med stigande fascination, Good House Wife´s Guide som publicerades i maj 1955 i månadsmagasinet Housekeeping Monthly, en guide som riktar sig till hemmafruar, läs mer om den här.
Leendet vill ändå inte riktigt ta sig och för varje litet tips till lilla husmor som jag läser, ökar obehaget i kroppen.
Idealen var helt galna och uppåt väggarna, det känns mer som ett sjukt skämt än en guide.
Men det var inget skämt.

Varsågod - en guide för goda hustrur anno 1955

1. Ha middagen klar. Planera i förväg att ha en utsökt måltid klar, precis lagom till han kommer hem från jobbet. På så sätt får du honom att förstå att du tänker på honom och sätter hans behov främst.

2. De flesta män är hungriga efter jobbet och blotta tanken på att få en god middag (särskilt hans favoriträtt) är en del i ett varmt välkomnade som han förtjänar.

3. Förbered dig.Vila upp dig i femton minuter så att du är pigg när han kommer hem. Fixa till makeupen, piffa till håret, se till att se fräsch ut. Tänk på att han har haft en tuff arbetsdag bland massa kollegor.

4. Var positiv och försök att vara intressant. Han har haft en arbetsam dag och behöver bli uppiggad och det är din plikt att pigga upp honom.

5. Städa upp all röra, gå igenom huset en sista gång innan han kommer hem. Städa undan skolböcker, leksaker, papper och dylikt. Se till att allt är dammfritt.

6. Under den kallare årstiden kan du tända en brasa i den öppna spisen. Då kommer din man att känna sig lugn och trygg och det kommer i sin tur att även ge dig ett lyft. När allt kommer omkring ger det dig en enorm personlig tillfredsställelse att ta hand om honom.

7. Förbered barnen på mannens hemkomst genom att tvätta deras händer och även deras ansikten (om det är småbarn). Kamma dem och byt även kläder på dem vid behov.

8. Barnen är som små skatter och det är så far vill se på sina barn. Minimera allt oljud, se till att tvättmaskin, torkskåp och dammsugare är avstängda innan hans ankomst till hemmet. Uppmuntra barnen att hålla sig lugna.

9. Var genuint glad att se honom. Välkomna honom med ett varmt leende och visa honom uppriktigt att du vill behaga honom. Lyssna på honom.

10. Du kanske har ett dussintals viktiga saker att berätta för honom men just när han kliver in genom dörren är inte rätt läge att göra det. Låt honom börja berätta om sin dag - kom ihåg: de ämnen han tar upp är viktigare än dina.

11. Låt aftonen gå i hans tecken. Beklaga dig aldrig om han kommer hem sent, går ut på krogen eller roar sig på annat sätt utan dig. Tänk istället på att försöka underlätta för honom, tänk på att han har det tufft på jobbet och verkligen behöver hemmets lugna vrå, när än han väljer att komma hem.

12. Ditt mål ska vara att säkerställa att hemmet är en plats av lugn och ro, ordning och reda där din man kan vila upp både sin kropp och sin själ.

13. Ta inte emot honom när han kommer hem med klagomål och problem.

14. Klaga inte när han är sen till middagen eller till och med är ute hela natten. Förstå att det troligen beror på att han har haft en slitsam och tung arbetsdag.

15. Gör så att han känner sig avslappnad, Låt honom få luta sig tillbaka i sin sköna fåtölj eller lägga sig i sängen. Ha alltid en kall eller varm dryck redo.

16. Rätta till hans kudde, erbjud dig att ta av hans skor. Prata med en låg, tröstande och behaglig röst.

17. Ifrågasätt inte hans beslut, handlingar eller integritet. Kom ihåg att det är han som är mannen i huset och att han i och med det har oinskränkt makt att bestämma. Du har ingen rätt att ifrågasätta honom.

18. En god hustru vet alltid sin plats.

 Idag finns reaktionära krafter i samhället som vill att vi ska återgå till det glada 50-talet.
Som vill att kvinnor ska passa upp sin man, stå för markservicen, ställa upp på sex, föda barn, som inte vill att kvinnor ska förvärvsarbeta, som vill förbjuda aborter och preventivmedel.

Krafter som vill att kvinnor ska fortsätta att veta sin plats.

Istället för att veta vår plats tänker vi ta plats, vi tar plats.
Vi sätter oss inte i baksätet, vi tar plats i förarsätet.

Spännande möten med våra lokalpolitiker i Huddinge

I fredags hade vi besök av Kristdemokraterna.
Under hela året har vi haft besök av lokalpolitiker, först ut var Socialdemokraterna, Centerpartiet, och Huddingepartiet. I veckan kommer Liberalerna och i mitten av oktober ska vi träffa Moderaterna.

Vi är glada över att våra lokalpolitiker vill träffa oss och att vi kan få berätta om vårt arbete med våldsutsatta kvinnor. Ett arbete som påbörjades i november 1983, då jouren startade sin verksamhet.

När en kvinna kommer till oss har hon i bästa fall med sig lite kläder, telefon, pass/id-kort och i värsta fall ingenting. Hon har kontinuerligt varit utsatt för en eller flera typer av fysiskt, psykiskt, sexuellt, materiellt och ekonomiskt våld. Hon är utmattad och får för första gången på länge sova i lugn och ro, utan att någon kontrollerar henne.

Under perioden 2004 och 2016 bodde 328 kvinnor och 294 barn på vårt skyddade boende.
Hittills i år har vi tagit emot 25 kvinnor och 28 barn.
Våldet har blivit grövre och mer komplext.

Vi ser de svårigheter och hinder och praktiska problem som våldsutsatta kvinnor som bor hos oss möter.

Vi kommer därför att bjuda in våra lokalpolitiker till en paneldebatt på den internationella kvinnodagen, den 8 mars 2018 där vi presenterar ett åtgärdspaket som vi anser är nödvändigt för att kvinnorna ska få bättre förutsättningar att klara sig och få ett fullgott liv, när de väl har lämnat förövaren.

Fortsättning följer.

Nordiska kvinnor mot våld 2017

Varje år anordnas en konferens av  Nordiska kvinnor mot våld, NKVM. Kvinnor inom kvinnojoursrörelsen samlas, nätverkar, utbyter erfarenheter och lyssnar på föredrag med det senaste inom ämnet mäns våld mot kvinnor.
I år gick den av stapeln i Reykjavik första helgen i september. Årets tema var Rösterna och våldsutsatta kvinnors egna behov, synpunkter och roller synliggjordes. Modiga kvinnor gick upp på scenen och berättade vad de har blivit utsatta för och hur de tog sig ur det.

I publiken satt trehundrafemtio kvinnor och en handfull män som tillsammans representerade Island, Färöarna, Grönland, Danmark, Finland, Norge och Sverige.

Vilken kvinnokraft föreläsarna och publiken skapade!

Bland föreläsarna fanns forskare, journalister, författare och kvinnor som arbetade inom kvinnojourerna men absolut starkast intryck gjorde kvinnorna som berättade sin egen historia.

Kvinnor som har blivit psykiskt, fysiskt, ekonomiskt, materiellt och sexuellt utsatta, tagit sig ur ett våldsamt förhållande, kvinnor som har varit utsatta för incest. Som kämpar varje dag. Men som har tagit sig ur det.
Vilka starka, modiga, kraftfulla kvinnor!

En av dem var Rachel Moran, författare till boken Paid For, om hennes liv som prostituerad i sju år. Hon börjar sitt föredrag med att berätta hur det började för henne. Tänk dig att du fyllde fjorton år för några veckor sedan. Du vet att du måste fatta ett livsavgörande beslut. Din mamma är schizofren och din pappa, som är bipolär, tar hand om henne. Ingen tar hand om dig och du bestämmer dig för att flytta, du tror att ditt liv ska bli bättre. Du blir hemlös och ett år senare arbetar du som prostituerad.
Rachel Moran berättar vidare om hur hon kunde ta sig ur prostitutionen trots att hon även blev kokainist.

Hildur Fjola Antonsdottir, forskare föreläste om sin forskning kring behovet att eget utrymme som kvinnor har efter att ha blivit utsatta för sexuella övergrepp, Seeking Justice by Fighting for and Claiming Space. Behov att utrymme i skolan, på jobbet, i hemmet. Kvinnor som har blivit våldtagna, utsatta för incest av pojkvän, släkting, eller annan. En förövare som inkräktar på ett gemensamt offentligt utrymme. Genom att berätta om övergreppet för skolledning, arbetsledning, inom familjen och genom att samhället tar avstånd från förövaren, stöttar kvinnan och bevakar att inte hennes utrymme kränks har många kvinnor i djupintervjuer berättat att det hjälper dem där rättssystemet misslyckas.

Denise Cresso tog oss med på en resa om hur kvinnor med funktionsvariation utsätts för samma våld som övriga kvinnor fast med en ytterligare dimension där förövaren utnyttjar funktionsvariationen. Som att han möblerar om i rummet så att kvinnan ramlar och gör sig illa. Eller tar batterierna så att rullstolen står stilla. Eller hotar med att kasta insulinsprutorna.

Den sista föreläsaren Thordis Elva Thorvaldsdottir berättade om hur hon konfronterade sin pojkvän och tillika våldtäktsman med vad han hade förstört i henne. Och om hur de tillsammans, i ett TED-talk  berättade för hela världen och skammen gavs tillbaka till den skammen tillhörde, nämligen förövaren. Alla feminister var dock inte glada över att mannen fick berätta, över att offer och förövare möttes och fick ett avslut.
Thordis Elva Thorvaldsdottir har fått ta emot mycket näthat efter att de gick ut med sin berättelse.

Det jag tar med mig från konferensen är ändå att det finns hopp. Hopp om upprättelse, om läkning och nytt liv fritt från våld och förnedring. Full av energi och inspiration laddar jag för en höst full av kampanjer som går ut på att skapa opinion, väcka politiker och arbeta för en värld fri från mäns våld.
S

Polisaspiranter på studiebesök

7 av 9 polisaspiranter från Polishögskolan

Idag hade vi studiebesök av nio polisaspiranter som ville veta hur vi jobbar och vad de ska tänka på när de möter våldsutsatta kvinnor och deras barn.
Det var ett givande möte som fyllde oss med förhoppningar om att dessa polisaspiranter som är på väg in i ett viktigt yrke kommer att göra skillnad.
Först slog vi hål på den stora myten att det är bara en viss typ av man som våldsutsätter och en viss typ av kvinna som blir våldsutsatt.
Våld mot kvinnor och barn har ingenting med socialgrupp, utbildningsnivå, etnicitet eller religion att göra.
Däremot är vissa män bättre på att slå där det inte syns och bättre på att manipulera myndighetspersoner.
Våld drabbar alla slags kvinnor och har ingenting att göra med hennes socialgrupp, utbildningsnivå, etnicitet eller religionstillhörighet.
Mäns våld mot kvinnor är ett gigantiskt samhällsproblem som kostar oerhört mycket, i både pengar och lidande.
Mäns våld mot kvinnor ska inte betraktas som lägenhetsbråk och familjetragedier.
Mäns våld mot kvinnor ska betraktas som fysiskt, psykiskt, materiellt, sexuellt och/eller ekonomiskt våld.

När poliser åker på ett inkommet "lägenhetsbråk" på polisradion och möter våldsutsatta kvinnor är det ofta kaotiskt, kvinnan är rädd, chockad, skadad. Då kan det vara bra att inte ta med sig sina egna fördomar in i lägenheten.
Det kan också vara bra att berätta om sin egen roll i sammanhanget och hur man som polis kan hjälpa kvinnan.
En viktig aspekt är att se sig omkring och fråga sig om det finns några barn i lägenheten. Leta efter dem, kanske har de gömt sig. Och om det finns barn, prata med dem, bekräfta dem, trösta dem.
Man kan behöva fråga kvinnan vad hon behöver ta med sig såsom legitimation, pass, andra papper, kläder.

Vi frågade polisaspiranterna vad de tar med sig hem efter sitt studiebesök:
"Att jag förklarar vem jag är, min roll, vad jag gör här och hur jag kan hjälpa kvinnan."
"Att vara nyfiken att se vad som ligger bakom."
"Att kvinnan får tid att packa i lugn och ro."
"Att det är ett stort samhällsproblem."
"Att inge hopp."
"Att det inte är så lätt öppna upp sig för kvinnan."

Vi var glada över dessa fantastiska blivande polisaspiranter som kommer att göra skillnad.

S

Häxjakten lever än

Nu är det påsk och vi firar med mat och godis. Påskhare, påskris.
Att barn klär ut sig till påskkärringar och iförda kvast med avgång till Blåkulla knackar dörr i grannskapet för att få lite godis är idag en gullig tradition.
På sociala medier med humor och stort hjärta delas olika bilder på häxor som åker iväg till Blåkulla. Man önskar varandra trevlig resa och att ha det så kul.
Trendspanare och läkekvinnor och läkemän har nog alltid funnits och de har kallats för allt från siare, trollkarlar, medicindoktorer, schamaner till häxor.

Idag denna skärtorsdag vill jag minnas och hylla alla de kvinnor som inte alls for på sina kvastar för att fira med Djävulen. För att ha sex med Djävulen. För att få nya magiska krafter.
Men som blev anklagade för detta och därför fick plikta med sitt liv.

En skål vill jag utbringa för alla de kloka kvinnor som förmodligen var naturvetenskapligt lagda, som hittade medicin i naturen. Som förlöste andra kvinnor på innovativa sätt.
Nytänkare, oliktänkare. Starka kvinnor som ifrågasatte makten och därför förknippades med Djävulen.
Man har räknat ut att minst 30 000 människor, främst kvinnor, brändes på bål, slängdes i sjön, torterades till att erkänna och namnge andra häxor.
Man samlades på torg för att bevittna deras plågor.

Vilken hysteri, masshypnos och fruktansvärd tragedi i vår historia.
Skål för alla er modiga, starka kvinnor, vi ska aldrig glömma er.
Vi fortsätter kämpa. 
För rätten att själva bestämma över vår kropp och att varken organisationer eller politiker ska kunna rucka på aborträtten.
För rätten att få ta plats i det offentliga rummet och att vägra tystas av varken nättroll eller moralpoliser.
För rätten att få utbilda oss, gifta oss med vem vi vill och tjäna egna pengar utan att familjen eller andra ska bestämma.
För rätten att inte hatas, förminskas, osynliggöras, förlöjligas, hånas, våldtas eller våldsutsättas enbart på grund av vårt kön.
För rätten att få leva ett anständigt liv som en människa.

För att häxjakten en gång för alla ska ta slut.
S

Varför går hon inte?

Varför går inte HAN? 

- Hur kan man stanna hos någon som slår en?
En föreläsare som har arbetat med våldsutsatta kvinnor och våldsutövande män i över tjugo år konstaterar krasst att det är den vanligaste frågan från människor utanför branschen.
Man förstår inte varför kvinnan inte bara går.
- Under alla mina år som föreläsare är det aldrig någon som har ställt frågan varför går inte mannen? Varför stannar HAN hos någon som han utövar våld emot?
Allt ansvar riktas mot den utsatta, inte mot förövaren.

Vi vill byta perspektiv och lägga fokus på förövaren. Vi vill lägga ansvaret på förövaren, vi vill prata om förövaren, med förövaren, vi vill ställa förövaren till svars.

Varför slår så många män? Varför måste så många män kontrollera andra människor? Förnedra andra människor. Verbalt, sexuellt, fysiskt, ekonomiskt. Varför vill så många män boka tid hos en prostituerad, ungefär så som man bokar tid hos en tandläkare? Varför är så många vuxna män intresserade av unga flickor och pojkar på nätet? Varför våldtar så många män?
Varför är det okej för så många män att skratta åt blondiner, batikhäxor, bögar och andra veklingar?
Ja förutom skämt om cis-män förstås.
Och varför är det så många män som försöker tysta andra kvinnor och män som vill prata om det här?

S

Till min dotter på internationella kvinnodagen

Du är 18 år och så full av kraft, livsglädje, intelligens och nyfikenhet. Du står på tröskeln till vuxenlivet, har snart gått ut gymnasiet och ska börja fundera över vad du vill göra med ditt liv.

Du är otroligt privilegierad för att du får det.

Majoriteten av unga kvinnor i världen får nämligen inte det.

Vi tar det en gång till för att det riktigt ska sjunka in.

Du får börja fundera över vad du vill göra med ditt liv.

Kanske vill du bara ta det lugnt ett tag. Kanske åka utomlands. Kanske jobba extra. Kanske börja plugga på högskola på en gång.

Du bestämmer.

I hela ditt liv har jag tillsammans med din pappa fostrat dig till att ta den naturliga makten över ditt liv och din kropp. För att det är så självklart. För att vi bor i ett land där män och kvinnor enligt lagen har samma rättigheter och skyldigheter.

Vi har doserat ut små maktöverlämningar till dig från att du var en liten flicka.
Som fyraåring fick du bestämma vilken bok du ville att vi skulle läsa för dig vid nattningen.

Som femåring fick du bestämma vilka kläder du skulle ha på dig när du gick på kalas.

Som åttaåring vilka gardiner du ville ha i ditt rum.

Allt i din takt och efter din mognad och förmåga.

Som sex-, sju- åtta-, nio-, tio-, elva-, tolv-, tretton-, fjorton-, femton-, sexton- och sjuttonåring invigdes du till att få ta större och större ansvar för varje år.
Du växte med uppgiften för varje år.

Du och jag har pratat förtroligt om sex och om att skydda sig. Att det inte räcker med p-piller. Att när du har sex med någon du inte känner alltid kräva kondom.

Du och jag har pratat förtroligt om porr. Att om du blir ombedd att göra något du inte känner för så säger du NEJ. JAG VILL INTE.

Du tar ditt maktanspråk över ditt liv och din kropp på fullaste allvar. Du vet att trots att det borde vara självklart är det inte självklart. Inte ens för dig som bor i ett land som har en feministisk regering.

Du har varit med om killar i klassen som oombedda har tagit på din kropp. Killar i skolan som har kallat dig för saker.

Främlingar som har kallat dig för saker när du har gått förbi på gatan. Kommenterat din kropp, ditt utseende. Kategoriserat dig.

Du har till och med klarat dig ifrån ett våldtäktsförsök i parken femtio meter hemifrån tack vare din förmåga att fatta snabba beslut. Du och din bästa kompis gick genom parken när två män dök upp från ingenstans och tog struptag på kompisen. Du backade blixtsnabbt och ringde polisen. Såg att några andra var i parken en bit bort. Du var beredd att skrika på hjälp. Då släppte männen din kompis.

Men ändå, du är privilegierad.

Du har fått gå i skolan. Du har fått sex- och samlevnadsundervisning, både i skolan och av din mamma. Du vet hur barn blir till. Du kommer aldrig att bli bortgift mot din vilja. Ingen bryr sig om vem du har sex med, ingen lägger sig i hur många du har legat med. Ingen kommer att fråga efter din mödomshinna om du väljer att gifta dig. Du har tillgång till preventivmedel och mensskydd. Du har tillgång till toalett.

Du har rätt att klä dig hur du vill. Du kan gå i det offentliga rummet, du kan gå på krogen, du kan dansa, du kan dricka. Du tar risker när du gör det men du kan.

Du kan organisera dig i grupper som värnar dina rättigheter. Och du kan fortsätta kampen för alla kvinnors rättigheter. Tillsammans med mig, din mamma.

S

När dom faller

När dom faller.
Då är det bråttom. Då ringer socialsekreteraren till oss. Med lite snabbare andhämtning än vanligt, med lite mer stress i rösten. Har ni lediga platser? För en kvinna och två små barn? Nu. Hon behöver komma till er nu.

Mannen har suttit häktad sen kvinnan polisanmälde honom. Nu när dom faller kanske han försätts på fri fot. Visserligen kan det bli att han får kontaktförbud och inte får gå i närheten av henne. Men. Han är förbannad. Han är farlig för henne och barnen.

Har ni en ledig plats? Det är när vi inte har plats som orden ringer i öronen. Länge.

Tjugondag Knut

Imorgon är det Tjugondag Knut.
Då ska julen ut.

Det är också dagen då många kvinnor bestämmer sig för att nej, nu räcker det! Nu får det vara nog. De städar ut mannen ur sitt liv. Tyvärr inte genom att kasta ut honom, utan genom att de själva lämnar hus och hem. Symboliskt blir han urstädad dock.

 Ofta stannar hon kvar över jul och nyår för att försöka en sista gång. För att rädda det som räddas kan av en familj. När så helgerna är över och allting blev precis som vanligt fast mera av våldet, då startar städprocessen.
Bye, bye Knut. Ut.

Hur jag vet det? Det blir snabbt fullbelagt på kvinnojourerna.
 S