fredag 27 maj 2016

I namn av mamma



Idag söndag är det Mors dag.
Förutom att köpmän blir gynnade och mammor glada har jag ett kort och kraftfullt önskemål på denna alla mödrars dag. Jag tycker nämligen inte att det räcker med en fångst blommor eller en teckning till världens bästa mamma.
Så här kommer den:

Sluta använda det kvinnliga könsordet som förolämpande invektiv.

Anledningen till mitt önskemål är att på väg hem från jobbet igår, när jag hämtade ut ett brev på posten hörde en man bakom mig skrika "din djävla fitta" högt och aggressivt upprepade gånger. Trots att det inte var riktat mot mig personligen kände jag ett oerhört obehag. Han skrek föraktfullt och nedvärderande.
Jag tittade snabbt åt hans håll men kunde inte bedöma om han var en "normal" arg man, en snedtänd missbrukande man eller en psykiskt sjuk man.
Jag kunde heller inte avgöra om han hade sällskap av en djävla fitta eller om det var en inbillad fitta han skrek åt.
Orden fick i alla fall igång mig att börja fundera över hur vi använder svärord i allmänhet och könsord i synnerhet. Och varför det alltid är det kvinnliga som används negativt.

Vi använder dessa ord när vi är förbannade, fulla, hämndlystna, aggressiva, vi använder dem när vi är allmänt vidriga, hånfulla och elaka.Vi till och med likgiltighetsanvänder dem. Som utfyllnadsord.

Vi använder dem till vardags. På skolgården, i omklädningsrummet, på pendeltåget, restaurangen, biografen, i affären. Som allmänna skällsord.

I namn av min mamma, din mamma, alla mammor, alla människor.

Börja reflektera över om du använder onödiga skymford slentrianmässigt, alldeles för ofta. Ord träffar, sårar och betyder alltid något.

Ha en förträfflig Mors dag och gör någon glad!
/S


















torsdag 12 maj 2016

Den ohämmade lystna blicken





Sommaren har slagit till och vi kan äntligen klä oss i klänning, shorts, linne. Hej då mössa, halsduk och vinterrock, hej hej flip-flops.
Vi exponerar våra kroppar inte bara för solen utan även för varandra i det offentliga rummet. 
Och då kommer vi in på det där med vem som tittar på vem och på vilket sätt vi tittar på varandra. 

Att vi människor tittar på varandra är inget konstigt, det har vi gjort i alla tider. Vi attraheras av varandras lukter, utseende, skratt, personlighet. 
Men nu är det inte den sortens blickar och attraktionsspel jag menar.  

Jag pratar om den manliga blicken. Ni vet den där öppna, lystna, ohämmade, kättjefulla, rovdjursblicken. Som drabbar särskilt unga kvinnor överallt, när som helst.

Redan på långt håll ser jag att HAN har valt ut mig, att HAN vill att jag ska möta hans blick så att HAN får le mot mig, säga något om hur mycket HAN uppskattar min kropp, typ något subtilt smickrande som oh la la vilken rumpa eller you sexy thing. 

Vad som händer inom mig är att jag får rysningar i hela kroppen. Av obehag. Det jag tänker i mitt stilla sinne är kan inte du bara hålla käften. Titta javisst, jag kan knappast förbjuda dig att ogenerat glo men kan du inte anstränga dig och försöka att vara lite diskret!

Jag kan välja mellan att titta åt ett annat håll, låtsas som att jag inte hör och ser eller bemöta hans blick, svara på kommentaren.

Om jag väljer att himla med ögonen och be honom dra kan jag istället för oh sexy lady få höra öh, hörru bitch, du är för fet för att ignorera min uppmärksamhet.

Jag ska nämligen vara tacksam för att HAN vill ge mig uppmärksamhet.

Men.

Jag vill inte ha blickar på mig eller ord kastade efter mig när jag är i det offentliga rummet.
Jag vill inte att mäns ögon girigt och geggigt ska kleta över mina bröst, höfter och rumpa.

Som vore jag ett tingest som bara planlöst går omkring på gatan med en endaste längtan, att vara ett vandrande uppkåtningsobjekt.
När jag kanske i själva verket går och tänker på mitt senaste projekt på jobbet eller bara något så trivialt som att jag vill köpa nytt nagellack. Totalt ointresserad av någons pockande begär.

Men jag vet - de här männen skiter fullständigt i vad jag vill och tycker.

S




onsdag 4 maj 2016

Taxi var god röj



Välkommen till Taxi Stockholm, just nu är det många som ringer till oss med det blir alldeles strax din tur.

Är du företagskund, tryck 1.
Är du privatperson, tryck 2.
Är du sexköpare, tryck 3.

Igår kunde Kalla Fakta visa hur en del av Taxi Stockholm:s taxichaufförer hjälper sexköpare att hitta till prostituerade på Stockholms gator.
De kör torskarna till gatorna, låter dem göra upp om priset i baksätet på taxibilen, kör dem till avskilda platser där de med tickande taxameter väntar medan sexköpet genomförs, för att sedan köra dem tillbaka till stan. Så smidigt för alla parter. Win win, all the way.

Om nu Taxi Stockholm vill utvidga sin verksamhet och även bedriva koppleriverksamhet kan väl de vara vänliga att upplysa om det så att jag kan välja bort dem.

Sjukt, sjukt. Luttrad som jag är tror jag inte ett ögonblick att det endast är Taxi Stockholms chaufförer som "hjälper" kåta män som inte orkar ragga på krogen, att hitta andra smidiga sätt att tillfredsställa sig sexuellt på.
Eller vad det nu är man tillfredsställer genom att köpa en annan människas kropp?

Jag tror att hela branschen är nerlusad av hjälpsamma samariter. Samariter som i all sin barmhärtighet och empati för nödställda män hjälper till att upprätthålla vidrig maktordning och unken kvinnosyn.

Och, nej jag tror inte att alla taxichaufförer gör så. Men i reportaget var det tio av fjorton chaufförer som "hjälpte" kunden. Det är på tok för många, tycker ni inte?

Kom nu inte dragandes med att det är världens äldsta yrke och att vi inte kan göra något åt det.

I en marknadsekonomi gäller tillgång och efterfrågan. Och det är efterfrågan som  styr tillgång. Sexköp är dessutom förbjudet i Sverige, liksom koppleriverksamhet.


Och på tal om makt. Ska vi bojkotta Taxi Stockholm?

S


tisdag 3 maj 2016

Bekräfta - har jag gjort rätt?

Bekräfta mig! Bekräfta mig nu! Överallt i sociala medier vill både gamla och unga människor bli bekräftade. För sitt utseende, att de tränar duktigt, att de är bra på att laga mat, att de är kulturella och äventyrliga, att de reser mycket, umgås med sina nära, att de har en snygg partner, ett fantastiskt förhållande, ja ni fattar.

Vi är alla, på ett eller annat sätt, artister i denna livets cirkus. 

Många förfasar sig över denna vår ytlighet och moraliserar mer än gärna, ofta raljant. Själv tillhör jag inte den skaran, jag tycker inte att det är något konstigt med att vi människor vill bli sedda. Idag har vi en ny kommunikationsarena, hembygdsparken och kyrkan är utbytta mot Instagram och Facebook. Vi människor vill vara i ett sammanhang och vi vill tillhöra.

Jag vill hellre prata om kvinnor som vill få en annan slags bekräftelse. En sorglig och negativ bekräftelse. En bekräftelse som borde vara självklar.
I mitt jobb på kvinnojouren möter jag kvinnor som ringer eller kommer på samtal och vill höra att de har gjort rätt. Eller snarare, att de inte har gjort fel.

Unga och gamla kvinnor som skuldbelägger sig själva för att de sa si eller så, gjorde på ett visst sätt, tittade åt fel håll, lyssnade inte tillräckligt uppmärksamt, valde fel kläder eller bara skrattade för högt. Ord och handlingar som ledde till negativa konsekvenser för dem i form av psykiskt, fysiskt, sexuellt eller ekonomiskt våld.

Det gör ont i hjärtat att lyssna på kvinnorna och jag har lust att vråla:
Det är klart att du har gjort rätt!
Om du kände att han förnedrade dig och du sa ifrån, då är det är klart som korvspad att du gjorde rätt! Det är din känsla som är rätt. Skit i honom!
Men det är inte självklart för dem.

Jag vill prata om hur vi kan göra för att det ska vara självklart. Alltid och för alla. Det som känns fel tar jag inte. Jag tar ingen skit.

Alldeles för många kvinnor har gått på argumentet att de är provokativa när de hävdar sig.
Att de ska ta emot, inte käfta emot. Många kvinnor upplever att de inte har en självklar rätt till att ta plats i det offentliga rummet. När de tar plats utsätts de för hat och hot. En del tystnar, andra kämpar på.

De kvinnor jag pratar med har inte ens rätt till att ta plats i det egna hemmet, i den privata sfären. De får inte spela huvudrollen i sitt eget liv.

Socialiseringen börjar i förskolan. Gjorde det ont? Men lilla gumman, han drar dig i håret för att han gillar dig. Fortsätter i grundskolan. Han knuffar dig för att han tycker du är snygg och vill ha din uppmärksamhet.

Gradvis vänjer vi oss. 

Reklammakarna hjälper oss att se till att vi är rakade, rena och attraktiva. Poserande och tysta.

Hur socialiserar vi unga kvinnor till att bli mer modiga, självsäkra och i vissa fall rasande?

Hur bryter vi detta?




S